enkilometeritaget

Planen idag var att jag, Cicci, Alicia och GB skulle gå och se Prometheus klockan kvart i sju. Problemet för mig var att jag blev tvungen att jobba lite senare än planerat.

Lägg till att SJ är såna riksmongon så att man ibland bara blir trött och jag gled in på bion precis 2min innan filmen började. Ingen middag och inget ombyte med andra ord. Att se på bio i kostym är ju lite si så där.

Filmen var dessutom inget att hänga i julgranen och Eskilstunas biograf är direkt pinsamt dålig. Men det är ändå alltid mysigt på bio så det blev bra ändå :-)

SJ orkar jag inte ens ta upp. Det är fantastiskt hur man kan tvingas betala så mycket för något som är så uselt och sen inte ha någon möjlighet att faktiskt välja något annat. Det finns bara SJ, ja om man inte vill köra bil eller cykla kanske.

Privatisering och konkurrans e ju så farligt enligt vissa men SJ är ett bra exempel på att så inte är fallet. Dom behöver inte ens bry sig om sånt som service eftersom det ändå inte spelar någon roll.

Det ska vara ett Ultra Marathon i Stockholm 2013. Det kommer bli två distanser, dels 50km men också 100km. Det här är så klart absolut ingenting för mig i dagsläget, iallafall inte 100km. Men tänk va coolt att springa 100km. Det vore något det. Jag kommer iallafall med spänning att se fram emot att få kolla in den här tävlingen.

Dagens hyllning måste gå till Björn och Simon, två vänner till mig som igår körde Vätternrundan på 7h 43min. Det är så stört bra att det är löjligt. Med den tiden tillhör dom i princip eliten när det gäller motionärer i det här landet.

Jag och brorsan gjorde ju klassikern med 5 kompisar som gjort den året innan. Dom 5 var ju klasser snabbare än oss och när vi åkte vättern cyklade dom i en egen liten grupp in på 8h41min. EFter det tyckte dom att det vore coolt att försöka köra på sub 8 året efter. Tyvärr fick Marcus och victor inte tiden att räcka till för sån träning och Adde vart tvungen att bryta. Men Björn och Simon höll hela vägen in i mål på en galen tid.

Stort hyll.



Från vänster i bilden Victor, Adde, Jag, brorsan, Marcus, Björn och sittande framför är Simon!!

Idag e jag hemma sjuk vilket inte alls är roligt men min mage funkar inte alls som den ska av någon anledning. Så dagen för spenderas i soffan med förhoppning om att jag kan vara back on track imorgon.

Lördagkvällen blev bra. Varken jag eller Cicci var sugen på någon hardcore matlagning så det fick bli en liten variant av tapas. Vi köpte sånt vi kände för helt enkelt vilket blev lite olika typer av skinka, choritzo, halloumi, grillad kyckling, lite bröd och ost och så lite random plock. Det blev väldigt trevligt att äta framför en helt ok film.



Efter frukost idag söndag var det dags för löpning igen. Nästna exakt en vecka sen maran och jag skulle göra mitt första pass som inte var något 4-5kms uppmjukningspass. Jag tog min vinterrunda som jag kallar den. Rundan som tog mig igenom hela den mörka och kalla vintern. När jag sprang där i grönskan, 17-18grader och ett litet lätt duggregn så kunde jag inte låta bli att tänka tillbaka på alla passen i mörker, kyla och dåligt underlag. Jag minns hur jag tänkte när jag sprang där då och vilken otrolig skillnad det är mot hur det var idag. Vid ett läge när jag sprang i vilstaspåret så kom en sån där riktig störtskur, när himlen liksom bara öppnar sig. Men samtidigt sprack molnen upp och solen bröt igenom och det ljus, den känsla som blev när solen fick skogen att liksom glänsa i tusen nyanser av grönt, samtidigt som ett ljummet regn vräkte ner över en när man sprang i lätt utförslutning........ja om inte det är religöst så vet jag inte vad. Önskar att man på något sätt kunde få igenom den känslan till bloggen men sånt går ju inte.

Allt som allt blev det 12 bekväma km och kroppen känns bra. Ska erkänna att sista 2km kände jag mig lite stum och stel i benen men det är knappast förvånande. Det var bara 4år sen jag sprang min första halvmara och knappt kunde springa 5km på 4veckor efter det. Saker och ting förändras helt enkelt.

Nu blir det storhandling och sen får vi se......kanske kanske lite fotboll ikväll också...även om Cicci nog lär protestera.

I fredags var det studentmottagning för Ciccis kusin Stefan. Långt ut på Ekerö bar det av men jag fick lift med Ciccis lillasyrra Rebecka och hennes kille Johan. Mottagningen var trevlig om än lite kylig när solen gick ner.

Lördagen började perfekt med brunch hos Rebecka och Johan som hade lagat supergod mat. Sen stack vi tillbaka till Eskilstuna för att gå runt med Sigge och se på alla Studentflak som åkte runt. Massor med glada ungdommar som nu är färdiga med skolan och man minns verkligen hur det var även om det var......ja hur lång tid var det nu. Jag tog studenten 2000, tack och lov för det, blir så mycket enklare att räkna då, så det är alltså 12år sen.

Nu ska det nog bli lite EM på tv och min första öl sen ett par månader. Jag höll ju igen inför maran.



Vi passade även på att ligga lite i gräset och mysa med Sigge. Nu blir det nog lite fotbolls EM och faktiskt en öl. Min första öl på säkert 2månader då jag slutade helt med alkohol inför maran. Det ska bli gott.

Så har det då blivit dags att summer Sthlm Marathon 2012. Jag varnar direkt känsliga läsare. Det här blogginlägget är förmodligen det längsta blogginlägg som någon skrivit....EVER.

Det skall sägas direkt att jag varit nervös en längre tid inför det här.  Men när så klockan ringde.....eller ja när Sigge kissade på Mickes och Lisas matta så var jag cool lugn. Jag vet inte varför men jag kände i princip ingenting. Väder, vind, val av skor, smärta, ork, äta inför, toapauser....allt sånt jag tänkt och oroat mig för i veckor kändes ointressanta. Jag vet inte om jag kanske förlikat mig med det faktum att jag skulle ställa mig på startlinjen trotts väder och vind, och sen kunde jag inte göra mer än försöka. 

Jag åkte in med brorsan och mötte upp Henkan och Dana vid t-banan. Vi stod där nere eftersom vädret var så motbjudande. Men med 30min kvar till start gick vi till starten. 

Så stod jag då där, i startgrupp D. Omringad av tusentals andra löpare, men ändå ensamast i hela världen. Så kändes det iallafall. Men när vinden blåste som hårdast, när kylan riktigt bet tag i mig och när regnet föll från himlen, så stod jag bara koncentrerat och tittade rakt fram, på ett hav av huvuden. Och där och då kände jag bara att om man ändå ska springa en mara, så kan man fan lika gärna göra det i värsta tänkbara väder. Det är ju extra badass poäng på det som brorsan sa innan.

Startskottet gick och massan började långsamt röra sig.

Planen var enkel. Gå ut i ett lugnt tempo men inte högre än 6min/km. Jag ville samla på mig en buffert till slutspurten så att jag skulle ha en så bra chans som möjligt att klara 4:15. Drömmen var sub 4 men jag visste sen länge att det skulle bli på tok för tufft. 

Att hålla nere tempot var svårt, extremt svårt. 7 påsar vitargo och en veckas vila hade gjort sitt. Jag var pigg, fräsch och extremt laddad. Jag flög ner för vallhallavägen men jag var kontrollerad. Lät alla passera och höll mig på runt 5.45tempo. Tidigt slängde jag jackan och mitt försvar mot väder och vind bestod nu i ett par kompressionsstrumpor från apoteket, korta tights med shorts över, en underställströja och så en kortärmad löpartröja med Vilsta linnet över. Ja och så handskar och pannband toppat med en keps. Det visade sig fungera perfekt. Visst var det kallt men aldrig så jag led av det supermycket. 

Första varvet gick bra. Västerbron var easy peasy, likaså torsgatan och odengatan. Ändå började jag känna att det är långt kvar och jag börjar redan känna av lite stumhet i benen. Det kommer för tidigt och jag har inte ens kommit första varvet. När jag sprang förbi brorsan och min halvsyrra med sambo som stod vid Stadion så värmde det, speciellt då syrran och Jonas tagit tåget ner från Uppsala för att stå i det här vädret och se mig i 10sek. 

Men så närmade jag mig Djurgården och jag ville inte ut dit. Jag fattade inte varför vi skulle ut dit, det verkade som en så mycket bättre ide att ta samma varv igen. 

Inte blev det bättre av att man direkt sprang in i den värsta motvinden på hela banan tillsammans med Södermälarstrand. Det var isande kallt, vinden hindrade allt vad fart hette och det var inte ens halva distansen. Här började jag tänka riktigt negativa tankar. 

Som tur var svängde man snart bort och fick medvind och jag underhöll mig själv genom att se vem som hade snyggast skor av dom som sprang om mig eller som jag sprang om. Djurgården flöt sen på i ett ganska tråkigt och segt tillstånd. Jag höll bra fart men fick kämpa för att hålla de negativa tankarna borta. 

Gröna Lund passerades och jag såg verkligen fram emot att springa över bron och vänster in på Strandvägen. Som en skänk från ovan stod Micke, Ullis och Jonas på bron och langade en extra liquid till mig. Den var extremt välbehövd i det här läget. Tyvärr mötte jag motvinden igen. Det skall erkännas, Strandvägen bort till Västerbron var en lång pina. Jag var så otroligt stum i vaderna och höfterna värkte vid varje kliv. Hade det inte varit för mina enervit geler så hade jag nog aldrig klarat det. Men även om vader och höfter smärtade så var jag aldrig trött. Jag kunde hela tiden springa i ett tempo som kändes bra. Det sjönk såklart i motvinden och när det gick uppför men jag behövde aldrig sänka farten extremt förutom på Västerbron andra varvet. 

När jag så kom ner på Norrmälarstrand slog krampen till. Det var undersidan på högra låret. Jag fick stanna till och stretcha men kunde fortsätta. Och precis när jag behövde det som mest så stod dom där igen, brorsan och den här gången även mina föräldrar, och oj va kraft man fick. De sista 7km var smärtsamma men jag var hela tiden vid gott mod. Jag kände mig fräsch och att jag kunde hålla en ok fart. Jag visste att jag tappade men jag var säker på att min buffert var tillräcklig. Sista 2km kunde jag rentav öka farten och när jag sprang in på Stadion klev klockan precis över till 4.12 och jag behövde inte ens spurta. Jag visste att jag hade gjort en tid jag kunde vara mer än stolt över. 

Det var en så märklig känsla. I månader hade jag fasat över sista milen, sett framför mig hur jag skulle pina mig fram steg för steg och se ut som ett lik när jag kom in på Stadion. Så blev det precis tvärtom. Visst det gjorde ont, jag var stum och självklart trött. Men jag hade kontroll, jag kände mig säker och kunde öka utan problem när jag ville det. Sista 2km var ren njutning, jag njöt verkligen varje steg de sista 2km och fick ut max av att springa in på Stadion. 

När jag sen gick i mål började den verklig plågan. Att springa en mara i detta väder och sen stanna var ingen succe. Jag blev direkt kall och vandringen till ÖIP var inte direkt snabb. Det vart flaskhals på vägen in och sen skulle man ta sig runt och över planen för att få tag i sin väska. När man sen skulle tillbaka var det kö ut. Jag frös något fruktansvärt och skakade tänder. Men jag mötte upp brorsan, fick en jacka och sen var det bara en kort promenad till den varma bilen och liften hem med mina föräldrar. 

Sen bar det av hem till  mina föräldrar för den skönaste duschen jag någonsin tagit. Och en lite överraskning i form av fin chocklad från världens bästa Cicci som var på bröllop i Linköping.

Så här någon dag efter känns det bra, jag är stel som en pinne och har rejält ont i högerfoten men i övrigt är det helt ok. 

Allt som allt e jag bara så otroligt nöjd över att inte bara ha klarat av en mara, utan också av att ha gjort det under sämsta tänkbara förhållanden och på en väldigt bra tid. 

Skulle jag vilja göra det igen. Absolut men jag har 2 problem. Jag har konditionen för att klara sub4, inget snack om jag får träna bra. Men jag blir så otroligt stum i vaderna och mina höfter tar ordentligt med stryk. Det är sånt som är svårt att påverka och just nu känns det inte värt det. 

Men sånt har jag sagt förut och så känner jag mig lite blåst på konfekten. Den där festen med fyrdubbla led med publik som jublar i ett soligt Stockholm.........det måste jag ju bara få uppleva!