enkilometeritaget

Tiden går och det blev dags för Berlin Maraton. Veckan innan hade Harry varit sjuk och fått tillbaka sin hosta så det hade inte direkt varit perfekt sömn, samtidigt som jag varit snorig.

 

Kvällen innan resa till Berlin sov vi hos mina föräldrar. Harry vaknade 04 av hostan och då vi hade glömt lite prylar fick jag även köra tillbaka hem för att hämta dom runt 06. Så en tidig start blev det.

 

Men själva resan gick bra och vi landade i vårt hotell som verkligen var fint. Stort fönster över hela väggen och utanför fanns ett litet torg och spårvagnar åkte förbi till Harrys stora förtjusning.

 

 

Vi begav oss snabbt ut för lunch där mamma och pappa tog den första biran, allt medan jag fick sitta och titta på. Harry bestämde sig för att dra en av sina klassiska atombombs-blöjor och jag var korkad nog att inte inse det. Jag tog med honom till en mörk och trång toalett utan skötbord och när jag insåg mitt misstag var det försent att kalla på hjälp. Humöret var inte direkt på topp just i den stunden.

Mamma och Cicci fick ta Harry medan jag och pappa spenderade 45min med att försöka köpa en biljett till tunnelbanan. Obemmannade stationer där kort inte fungerar att köpa med är inget man är van vid. Efter mycket springande, växlande och frågande kom vi iallafall till slut iväg till den nedlagda flygplatsen där nr lapps utlämningen var. Stort var det och mycket folk. Man fick gå vad som kändes som flera kilometer, något mina fötter inte uppskattade en dag före ett maraton.

 

På kvällen gick vi ut och åt på vad som förmodligen måste vara en av de sämsta resturanger alla i sällskapet upplevt. Servicen var usel, deras timing katastrof och maten inget att hänga i julgranen. Vi fick istället nöja oss med att titta på alla gamla slitna hus som ser ut som att dom står kvar sen kriget och ger en skön känsla till gatorna.

 

Så kom morgonen och dags för maraton. Jag begav mig iväg tidigt ut mot starten. Bara runt 6 grader så det var med visst vemod jag lämnade in mina ombyteskläder och i shorts och t-shirt begav mig ner till startgrupp G.

 

Man fick stå där ett tag men när startskottet gick och tusentals gula ballonger flög mot skyn kände man sig ändå peppad till tusen. Nrä man sen sprang in i solen och värmen snabbt kom tillbaka var humöret på topp.

 

Jag bestämde mig för att våga köra och det var vad jag gjorde. Det gick fort och det kändes bra...alltså flåset kändes bra. Men i övrigt var det en annan känsla som gnagde. Att jag liksom inte kom någonstans. Kilometrarna passerade så långsamt, jag kände mig uttråkad och började tidigt tänka på hur långt det var kvar etc.

 

Banan i sig var inte så superrolig men det var mycket publik, band som spelade och folk som hejjade men jag kände mig snabbt stum i vader och fick ont i benen. Vid 15km anade jag att det här kunde bli en dålig dag. Vid 21km ville jag bryta och insåg att någon sub 4 var det inte tal om. Men jag krigade på. Vid 25km var all glädje över att springa Berlin Maraton borta och jag hade ingen lust längre. Vid 30km förstår jag inte att jag fortsatte springa. Från 35km fick jag gå om vartannat pga smärtan i benen och vader. Jag trodde inte jag skulle gå i mål och debatterade med mig själv om varför jag egentligen fortsatte för att göra det.

 

Precis före mål såg jag Cicci och mina päron för andra gången och det var ju precis vad som behövdes för att orka sista 1500 metrarna in i mål.

 

Missnöjd med tiden och att loppet blev så vedervärdigt som det blev. Stolt och nöjd att jag har pannben nog att kriga mig igenom ett maraton när det gör ont och går tungt så tidigt i loppet.

 

Det är nog tyvärr så att jag sprungit för lite på hårt underlag samt vägen några kilon för mycket, vilket straffar mina svaga fötter och ben hårt när man kör en mara. Bara ta lärdom av det och förbereda sig bättre till nästa gång.

 

Efter vila och lite återhämtning blev det schnitzel och öl...något man förtjänat :-)

 

 

Dagen efter var det dags att kolla in Berlin i lite långsammare tempo. Vi gick till Checkpoint Charlie och strosade runt kring Brandenburger Tor där jag gått i mål dagen innan. Mina fötter ville dock inte vara med så efter en lunch med lite mer öl stack jag och Harry hem för att vila medan dom andra fortsatte.

 

På kvällen gick vi ut och mamma och pappa fick äta med Harry medan jag och Cicci tog en öl. Sen stack vi ut själva och strosade runt lite kring Alexanderplatz och åt en fin köttbit på ett steak house. En fin avslutning på en bra helg.

 

Morgonen efter begav vi oss hem igen, Harry var så trött när vi gick på flyget att han slocknade på golvet och sov nästan hela resan.

 

Så var ännu en maraton helg avklarad. Väldigt trevlig helg allt som allt även om loppet inte blev vad man hoppades på.