Det var inte riktigt tänkt att jag skulle springa snabbt på halvmaran. Jag har inte haft så värst bra träning på sista tiden. Ingen fart direkt men jag sprang 3mil för en vecka sen och en mil i måndags, så jag räknade med sega ben.
Planen var ändå att våga köra hårt för att få ett tufft pass och i bakhuvudet tänkte jag att om jag har en sån där bra dag så kanske jag kan gå sub 1.50. Sist jag sprang halvmaran var innan klassikern och då sprang jag på ca 1.55. JAg är alltså klasser bättre tränad idag så jag visste att jag skulle slå 1.55. Men ska man gå sub 1.50 krävs ca 5.14 min/km, en tid jag kan springa men inte i 2mil...trodde jag. I måndags när jag tog 10km sprang jag ca 7.5 i 5:16 och det var jobbigt. Då insåg jag att det blir inge sub 1.50 på halvmaran den här gången, men det gör inget, jag tränar för en mara yada yada så det finns förklaringar.
Jag valde att köra 4 vitargo dagarna innan, tyckte det kändes onödigt med 7. Jag laddade upp kvällen innan med cola och godis....kanske inte värdsbäst men gott :-) På lördagen så käkaj ag i princip bara mackor, var inte hungrig och tyckte inte det behövdes pga vitargon.
Kl 15:00 mötte jag upp Henkan och hans bror Daniel i kungsan. Solen strålade och det var perfekt temp. Vi lämnade in våra väskor och begav oss mot starten. Jag körde lite lätt jogging och kände mig laddad. Det här skulle bli kul.
Starten gick och efter 2-3km kändes tempot bra, jag gick ut hårt men inte så att det kändes jobbigt. Jag såg på min klocka efter bara någon km att jag låg i 5.37 tempo....va så långsamt, jag som tyckte det gick fort. Jag blev lite besviken och kände att jaja det blir väl en sån här dag då.
Så jag slutade kolla på klockan och fokuserade på att få ett bra träningspass. När jag kom till 10km passeringen vid norrmälarstrand tittade jag ner och insåg att min snittfart var 4.53.....que! Har det gått så fort....nu började det snurra i huvudet på mig. Om jag hållit det här tempot i 10km så har jag en bra buffert till sub 1.49, och jag är ju inte ens trött!! Jag blev så sjukt taggad att jag nötte på ännu hårdare. När man kommer tillbaka mot starten och upp mot slussen fick jag en liten dipp. Det kändes tungt och jag kände att nu jävlar tappar jag. Men så kom en vättskedepå och efter 2 klunkar sportdryck kände jag hur jag bara flöt fram. Det var stört vilken känsla. Mit på södermälarstrand så jag en blå flagga lite längre fram och insåg att det var farthållaren för 1.45. Jag fick återigen sån energi och tänkte att den där ska jag ifatt. Kan jag hålla mig där gör jag ju 1.45, helt stört.
Det tog dock längre tid än väntat att komma ifatt men till slut låg jag i rygg på farthållaren. När vi kom in till vättskedepån vid Tantolunden klev jag förbi. Det här händer inte tänkte jag...det måste vara något fel....jag kan inte kliva förbi farthållaren för 1.45...jag kan väl för fan inte springa sub 1.45....jag som inte ens trodde på sub 1.50!!
I det här skedet värkte mina ben och vader något enormt men det spelade liksom ingen roll...jag var som i trans och det fanns inte på världskartan att jag skulle vika ner mig nu. Jag njöt verkligen av varje steg och jag visste att farthållaren för 1.45 aldrig skulle få passera mig. Upp mot slussen, ner mot sista km och det var bara så stört att kunna pressa på och inse att man skulle få en tid som man inte ens funderat på tidigare.
På bron in mot mål hörde jag någon skrika mitt namn och där stod mamma och pappa. Jag trodde ingen skulle åka in och kolla, vilken perfekt timing :-) Jag passerade mållinjen på 1.43.41 och mitt bästa lopp ever var avslutat. Vilket lopp från star till mål. Det var jobbigt, det var riktigt jobbigt men det är ju det som gör det så underbart.
Efter loppet så åkte jag med Henkan hem till honom och Minna, där Cicci mötte upp. Vi käkade en otroligt god middag och tog några öl.....perfekt avslut på en riktigt bra dag.
Så här dagen efter är livet inte lika roligt. Jag har åkt på en förkylning och har riktigt ont i halsen. Men men det var det värt för att ha sprungit 21km på 1.43.41