Vid lunch stack vi in till Mariehamn för att hämta nrlapparna. Tyvärr fick man bara göra det vid 18 så tjejerna tog bilen hem och handlade middag på vägen medan vi grabbar fick hänga kvar i centrum. Som tur var hittade vi en sportbar där vi kunde se på fotboll tills vi fick hämta våra nrlappar :-). Arrangemanget på Åland är en aningens mindre än vid sthlm marathon om man säger så. Här fick man...just det en nr lapp och inget mer. Inget tidchip, ingen bag med reklam och prylar, ingenting utom en nr lapp.
Hemma igen bjöds det på trerätters. Stekt sparris med lax, parmesanost och skiratsmör följdes av en grym köttfärssås med pasta. Som avslutning en variant på marrängswisch. Guda gott.
Nu började man känna laddningen inför morgondagen. Det är något speciellt att göra såna här lopp som en grupp. Jag fick verkligen känslan från klassikern. Det här sociala och trevliga att hänga med folk man gillar, samtidigt som man liksom har den där spänningen och förväntan som man delar med andra. Man kan ladda och prata ihop sig etc. I love it!
Det var tidigstart redan 08:30 så det blev tidigt i säng. I skydd av mörkret drog så fyra grabbar iväg till starten. Det var -5grader men det som verkligen oroade oss var underlaget. Snön som kom på fredagen hade töat på lördagen och sen fryst på. Det var is is och åter is.
Starten gick och de första 2km (som även var dom 2 sista km) gick på gång och cykelbana som inte var plogad eller sandad. Ojämn is som var stenhård att springa på och givetvis hal. När vi kom ut på landsvägen blev det inte mycket bättre. Antingen ojämn is vid väggrenen eller bilspåren som var glashala. Det var bakhalt något fruktansvärt och det slet på kroppen. Efter mindre än 10km kände jag mig stel i rumpan vilket jag aldrig gjort vid löpning tidigare. Vid 12km var jag lika stum och stel i vaderna som vid målgång under sthlm marathon. Redan här insåg jag att det här skulle bli en dålig dag.
Jag höll dock bra tempo, runt 5:30 fram till 15km och sen något långsammare allt eftersom men upp till 3mil låg jag faktiskt under sub 4. Mycket tack vare att jag, Henkan, Daniel och Mille hade Åland Marathons bästa publikstöd. Denice, Cicci, Stina, Minna och Jenny med stöd av 2.5åriga Vanja (Daniel och Stinas dotter) höll inte igen oavsett om det gällde stöd från sidan av vägen eller hängandes ut genom ett bilfönster.
Vid ca 3mil fick jag kramp i vänster undersida av låret. Det var första av många kramper resterande del av loppet. Sista 6-7km kunde jag knappt ta mig 500meter innan det krampade igen och jag fick stanna för att stretcha. Vid ca en miljon tillfällen hade jag bestämt mig för att ge upp. Jag stod till och med och pratade med arrangörer vid en kontroll men jag klarade inte av att bryta. Jag hade så jävla ont i benen, var så stel och stum, fick kramp hela tiden och var trött som en döing. Men jag kunde inte bryta. Så jag gneta på. Jag åt till och med en saltgurka, då förstår ni hur mycket kramp jag hade :-)
På slutet var jag dessutom för det mesta ensam. Dom snabbare hade sprungit ifrån mig och dom som låg bakom låg långt bakom. Jag såg ingen utan var helt själv ute på en isig landsväg på Åland.
Sista 2km gick jag nästan hela vägen men jag lyckades iallafall springa när jag kom in på stadion.
103:e plats av 140 som gick i mål...min tid blev 4h26min. Det sjuka är att jag bara var 18min sämre än vid sthlm marathon även fast jag nästan gick mer än jag sprang sista 7km. Men jag jobbade upp en buffert första 3milen som jag kunde ta av. Så klart lite surt att det blev som det blev när jag ändå höll sånt tempo i 3mil...vem vet vad bra underlag hade kunnat göra. Dock hade jag inte klarat sub4 ändå, jag var helt enkelt inte i den formen.
Efter loppet blev det dusch, bastu och lite öl följt av mat och en trevlig kväll med hela gänget. Henkan som klarat sin 10:e marathon bjöd på champange. 10 Marathon är helt klart värt att fira, en grym bedrift. Vi som sprungit var av naturliga skäl helt slut och slocknade redan innan 22 tiden. Henriks bror Daniel sprang in som nr 19 på tiden 3:18, Mille som är Henkans systers kille kom in på tiden 3:37. Jag och henkan kom i princip in samtidigt, det skiljde runt en minut bara.
Måndag morgon och man var bra stel i kroppen. Ändå nöjd över att jag avslutade loppet på en helt ok tid med tanke på förutsättningarna. Det står ju dock klart att jag ännu inte är direkt bra tränad i benen eftersom det sliter så hårt på mig. Man såg många andra löpare som kämpade med underlaget med dom tröttnade inte på samma sätt som jag eller fick den krampen som jag fick. Men men vi är alla olika.
Så kan vi summera en toppenhelg på Åland och min andra mara. Nu blir det Vätternrundan nästa år istället men marathon det ska jag göra igen. Och nästa gång ska jag ner under 4h, inget snack :-)